- 1 week ago
Category
️👩💻️
WebcamTranscript
00:00Läsa ur min bok som jag har skrivit och det blev ju då faktiskt lite bättre denna gången och nu
00:11har jag ju faktiskt fixat till den lite grann.
00:16Sist läste jag ju mer på ett annat sätt och det här jag har skrivit nu är egentligen inte ur
00:22samma bok utan det är ju faktiskt ur berättelsen om en tid.
00:30Människor som hamnar på mentalsjukhus och så här. Det handlar om det faktiskt.
00:36Jag kallar den det tystades hus och jag ska läsa där faktiskt nu den roman om hopp, tro, kärlek och
00:45människovärde av författaren då som är jag alltså Jimmy Thun.
00:49Jag ser att det bländar i mina glasögon.
00:52Jag börjar läsa från kapitel 1, de låsta dörrarna.
00:56Regnet föll över den gamla byggnaden när Erik för första gången gick igenom sjukhusets järnport.
01:06Han hade aldrig tyckt om sjukhus.
01:09Lukten av desinfektionsmedel, de långa korridorerna och ljudet av dörrar som öppnades och stängdes gjorde honom orolig.
01:19Men det var framförallt känslan av att lämna världen bakom sig som skrämde honom.
01:27När dörren stängdes bakom honom hördes ett tungt klick.
01:34Erik vände sig om.
01:36Där stod den, den låsta dörren.
01:41Han visste inte hur länge han skulle vara kvar.
01:44På avdelningen fanns tolv andra patienter.
01:48Tillsammans blev de tretton.
01:51De var mycket olika.
01:54De var mycket olika.
01:59Några var gamla, andra yngre.
02:02Några var kraftiga och andra var smala.
02:06Några talade nästan oavbrutet medan andra kunde sitta tysta i timmar.
02:12Några hade diagnoser som hade följt dem under många år.
02:17Andra hade hamnat därefter händelser som förändrat deras liv.
02:21Hela deras liv.
02:24Erik såg på dem och tänkte
02:27Ingen av dem är bara sin sjukdom.
02:32En äldre man satt vid fönstret.
02:34Han hette Gunnar.
02:36Är du ny här?
02:37Frågade han.
02:39Ja.
02:40Gunnar nickade.
02:42Då kommer du snart att lära dig hur det fungerar här.
02:46Erik satte sig bredvid honom.
02:49Hur länge har du varit här?
02:50Gunnar tittade ut genom fönstret.
02:54Tillräckligt länge för att ha glömt hur ytterdörren känns när den öppnas från utsidan.
03:01De blev tysta.
03:03Sedan sa Gunnar.
03:05Man glöm, men glöm aldrig att du är en män och även när andra bara ser en jornal.
03:12De orden skulle Erik komma ihåg resten av sitt liv.
03:21Frågusten serverades klockan sju.
03:24Maten var enkel.
03:26Bröd, smör, gröt.
03:28Och kaffe.
03:30Erik satt sig vid bordet tillsammans med Gunnar, Maria, Johan och Fatima.
03:36Maria var en kvinna i 50-årsåldern.
03:38Hon hade ett varmt leende med en ögon som såg ut att ha gråtit många gånger.
03:45Johan var alltid på en anteckningsbok.
03:49Fatima målade.
03:51Hon kunde sitta i timmar med sina färger och skapa landskap som ingen annan riktigt förstod.
03:58Vad målar du? frågade Erik.
04:02Platser där jag skulle vilja vara, svarade hon.
04:04På andra sidan rummet satt Oskar.
04:08Han hade varit på sjukhuset så länge att han nästan hade glömt hur det kändes att gå ut på egen
04:15hand.
04:17Det fanns också Samuel, Karin, Lena, Peter, Nils, Eva och Thomas.
04:26Tretton människor.
04:28Tretton berättelser.
04:30Och bakom dem fanns tretton olika liv.
04:35Personalen hade också sina historier.
04:38Sjuksköterskan Anna hade arbetat där i många år.
04:41Hon försökte göra sitt bästa men ibland syntes tröttheten i hennes ansikte.
04:47En kväll stod hon ensam i personalrummet och tittade ut genom fönstret.
04:53Hon tänkte på alla människor hon mött.
04:56På dem hon hade hjälpt.
04:58Och på dem hon inte hade lyckats hjälpa.
05:01Sedan gick hon tillbaka till avdelningen.
05:05Hon visste att det fortfarande fanns människor som behövde henne.
05:11En kväll slog regnet hårt mot fönstret.
05:16Ingen ville gå och lägga sig.
05:18Gunnar föreslog att de skulle berätta om sina liv.
05:22Inte om diagnoser, sa hon.
05:25Om våra liv.
05:27Maria började.
05:29Hon berättade om sin barndom.
05:31I hennes hem hade alkoholen haft en stor plats.
05:35När hennes pappa drack visste ingen vad som skulle hända.
05:40Hon hade lärt sig att vara tyst.
05:43Att inte störa.
05:45Att gömma sig.
05:47Sedan berättade Thomas om sin ensamhet.
05:52Eva berättade om en familj där ingen längre orkade prata med varandra.
05:57Johan berättade att han under många år försökt berätta om saker han tyckte var fel i samhället.
06:03Ibland hade jag rätt.
06:05Ibland hade jag fel, sa han.
06:07Men jag ville bli lyssnad på.
06:10Erik nickade.
06:12Han tänkte på alla människor som hade starka övertygelser om världen.
06:16Det viktiga, tänkte han, var att människor måste kunna prata utan att förlora sitt människovärde.
06:26Fatima visade sin målning.
06:29Den föreställde en mörk skog.
06:31Längst bort fanns ett starkt ljus.
06:34Vad finns där, frågade Maria.
06:38Fatima låg.
06:40Jag vet inte.
06:42Är det därför du målar det?
06:44Ja.
06:45Johan skrev i sin bok.
06:48Bakom varje dörr finns en människa.
06:52Bakom varje människa finns en berättelse.
06:59Erik märkte snart att flera patienter bar på tankar som de själva upplevde att ingen ville höra.
07:06Någon talade om politik.
07:08En annan om kungar och presidenter.
07:11Johan hade många idéer om världen.
07:14Han berättade också om märkliga sträck på himlen och kallade dem för chemtrails.
07:20Erik lyssnade.
07:22Han visste inte vad som var sant och inte sant.
07:25Men han tyckte att Johan skulle få prata.
07:29Doktor Elias som nyligen hade börjat på avdelen lyssnade också.
07:34Att lyssna betyder inte att man måste hålla med sig.
07:37Men människor måste kunna få ställa frågor.
07:42Det blev en viktig skillnad.
07:45På sjukhuset började de ha samtal där man fick säga vad man tänkte.
07:49Samtidigt som man fick lära sig att skilja mellan en upplevelse, en misstanke
07:54och något som faktiskt kunde beläggas.
07:58För Erik blev det ett helt nytt sätt att tänka.
08:02Sanningen behövde inte vara rädd för frågor.
08:07En kväll berättade Maria om en gammal historia hon burit med sig.
08:13Det handlade om barn som blivit gömda i en källare.
08:17Vuxenvärlden hade misslyckats med att hjälpa dem.
08:21Ett barn hade till slut blivit flyttat medan andra blev kvar.
08:26I berättelsen blev allt värre.
08:29Barnen blev försommade.
08:32Vuxna drack.
08:34Någon försökte dölja det som hände genom att köpa saker.
08:38Ingen vill riktigt säga sanningen.
08:41Erik blev tyst.
08:42Är det en samhistoria frågade han.
08:46Maria tittade ner.
08:49Jag vet inte hur mycket av berättelsen som är exakt.
08:53Men det som gör ont är att sådant faktiskt kan hända människor.
08:58Ingen svarade.
09:00Hon satt tysta en lång stund.
09:04Den kvällen förstod Erik något.
09:07En berättelse behöver inte vara enkel
09:09för att berätta en sanning om människans lidande.
09:16En morgon stod Gunnars stoltom.
09:19Han hade blivit svårt sjuk.
09:22Under natten hade han avlidit.
09:25Ingen visste riktigt vad de skulle säga.
09:28Maria satte sig på stolen bredvid den tomma platsen.
09:32Johan öppnade sin anteckningsbok.
09:35Men kunde inte skriva.
09:38Fatima grät.
09:40Med Gunnars stol placerade de hans lilla träfågel.
09:44Erik gick fram.
09:46Han la handen på fågeln.
09:49Vi glömmer det inte, sa han.
09:50Den dagen åt ingen särskilt mycket.
09:55På kvällen satt de tretton inte längre.
09:58Tretton.
10:00En stol stod tom.
10:02Och alla förstod hur snabbt livet kan förändras.
10:06Sedan kom pandemin.
10:09Covid-19 nådde även sjukhuset.
10:12Rädslan spred sig snabbare än någon hade väntat.
10:15Några patienter blev sjuka.
10:18Personalen arbetade långa dagar.
10:21Dörrar stängdes.
10:23Besök begränsades.
10:25De människor som redan kände sig ensamma blev ännu mer ensamma.
10:30Erik såg Anna stå i korridoren med trötta ögon.
10:33Hur mår du, frågade han.
10:36Hon låg svagt.
10:38Jag försöker hålla ihop.
10:40Du får också vara rädd, sa Erik.
10:44Anna såg förvånad ut.
10:45Sedan nickade hon.
10:47Tack.
10:49På första gången förstod Erik att även de som vårdade andra kunde behöva någon som frågade hur de mådde.
10:58När vaccinen erbjöds hade patienterna många frågor.
11:02Några kände sig trygga.
11:04Andra var rädda.
11:05En del trodde att vaccinet skulle hjälpa.
11:08Andra misstrodde det.
11:11Doktor Elias samlade dem.
11:13Vi ska inte skrämma varandra, sa han.
11:16Vi ska prata med varandra.
11:18Han svarade så gott han kunde.
11:21Han förklarade att medicinska beslut måste byggas på kunskap och individuell bedömning.
11:27Det fanns också patienter som blev svårt sjuka.
11:31Några överlevde.
11:33Några gjorde det inte.
11:35Sorgen återvände till avdelningen.
11:37Men också en ny insikt.
11:39Att människor är rädda behöver de mer respekt.
11:43Inte mindre.
11:46Doktor Elias hade en liten bibel i sin väska.
11:50Erik såg den en dag.
11:52Är du kristen?
11:54Ja, sa Elias.
11:56Tror du verkligen på Jesus?
11:58Elias log.
12:00Ja, men min tro gör mig inte bättre än någon annan.
12:03Erik tänkte på det.
12:05Det var kanske det viktigaste han hade hört.
12:08Elias fortsatte.
12:10Om min tro ska betyda något måste den också synas i hur jag behandlar människor.
12:16Erik började läsa Bibeln igen.
12:18Han fastnade särskilt för orden om tro, hopp och kärlek.
12:23För första gången på länge kände han att tron inte behövde vara ett vapen.
12:29Den kunde vara en hand som sträcktes fram.
12:33Så kom dagen då allt förändrades.
12:36En katt flyttade in på avdelningen.
12:39Hon hette Hopp.
12:42Ingen visste riktigt varför just det namnet hade valts.
12:45Men det passade henne.
12:48Hopp gick runt mellan människorna.
12:50Hon brydde sig inte om diagnoser.
12:52Hon brydde sig inte om vem som var läkare och vem som var patient.
12:55Hon gick fram till Erik.
12:57Sedan Maria och sedan Oskar.
13:00Till sist la hon sig mitt på golvet och började spinna.
13:04Någon började skratta.
13:06Sedan skrattade alla.
13:09Fatima målade henne.
13:11Johan skrev en dikt.
13:13Och plötsligt började patienterna sjunga en enkel sång om katten.
13:17Erik såg på Elias.
13:19Det här är kanske den friskaste stunden vi har haft på länge.
13:23Elias skrattade.
13:25Kanske.
13:27Hopp blinkade långsamt.
13:29Som om hon höll med.
13:33Då kom sommaren.
13:35Sommaren kom.
13:37Sjukhuset började förändras.
13:39En dag fick patienterna åka till en liten stuga vid en sjö.
13:43Presten följde med.
13:45Han läste ur bibeln för de som ville lyssna.
13:48De satt på varandan.
13:50Vinden rörde träden.
13:52Hopp sprang omkring i gräset.
13:54Oskar stod länge vid dörren.
13:56Jag vågar inte gå längre, sa han.
14:00Elias gick inte före.
14:02Han stod bredvid.
14:04Till slut tog Oskar ett steg.
14:06Sedan ett till.
14:07Efter en stund stod han vid sjön.
14:10Han såg på vattnet.
14:11Jag trodde aldrig jag skulle se det här igen.
14:14Erik la handen på hans axel.
14:16Men nu gör du det.
14:20Efter utflykten började sjukhuset förändras på allvar.
14:24Patienterna fick vara ute mer.
14:27Trädgården fylldes av blommor.
14:28Några målade.
14:29Andra odlade.
14:31Några bara satt i solen.
14:33Men alla hade klarat inte förändringen lika snabbt.
14:37Oskar blev ibland rädd när dörrar öppnades.
14:40Han hade blivit så van vid sjukhuset
14:42att friheten nästan skrämde honom.
14:45Ingen straffade honom för det.
14:48Ingen sa
14:48Du måste skärpa dig.
14:52Istället satt Anna bredvid honom.
14:54Vi tar det steg för steg.
14:57Det var då Erik förstod
14:59att frihet också kräver trygghet.
15:03Varje morgon
15:04började de som ville dagen.
15:07De som ville dagen med bön.
15:10De bad.
15:12Fader vår
15:13som är i himlen.
15:15Helgat fader ditt namn.
15:16Tillkom i ditt rike.
15:19Och är din vilja.
15:20Så som i himlen
15:22såg på jorden.
15:24Några satt med slutna ögon.
15:26Någon grät.
15:27Någon annan låg.
15:29Ingen tvingades.
15:31Efter bönen
15:32drack de kaffe.
15:33Hopp gick mellan benen på dem.
15:35Ibland låg hon på bordet
15:37precis där Johan försökte skriva.
15:39Du förstör min bok
15:41sa Johan.
15:42Hon hoppspann.
15:44Johan suckade.
15:45Sen låg han.
15:48Erik och Maria
15:50hade kommit nära varandra.
15:52De pratade ofta.
15:54Inte om stora saker hela tiden.
15:56Ibland bara om kaffe.
15:58Om vädret.
15:59Om kattet.
16:00Om framtid.
16:01En kväll satt de i trädgården.
16:04Maria tittade på Erik.
16:06Tror du att två trasiga människor
16:09kan bygga något fint?
16:11Erik tänkte länge.
16:13Kanske.
16:14Men jag tror inte att vi måste
16:16vara trasiga för alltid.
16:18Maria tog hans hand.
16:20Det fanns inga stora ord.
16:23Bara två människor
16:24som hade gått igenom mycket
16:26och nu vågade hoppa sen.
16:32Erik blev utskrivet.
16:34Det var en stor dål.
16:35Men den blev inte enkel.
16:38Hans nya lägenhet var tyst.
16:40För tyst.
16:41Han saknade människor
16:42på avdelningen.
16:44Han saknade rutinerna.
16:46Han saknade till och med ljudet
16:48från korridoren.
16:49Då knackade Karin och Samuel
16:52på dörren.
16:53Det kom från en kyrka
16:55i staden.
16:57De ville hjälpa honom
16:58att hitta sin plats i samhället.
17:01De tog med fika.
17:02Erik hade en kanelbullig i handen.
17:05Han började skratta.
17:07Jag tror att kanelbullar
17:09har räddat mig flera gånger
17:11än jag kan räkna.
17:12Samuel skrattade.
17:14Då får vi se till
17:15att hålla lagret fyllt.
17:20Utanför sjukhuset
17:21mötte Erik människor
17:22som inte delade hans tro.
17:24Ibland blev han ifrågasatt.
17:26Ibland blev han förlöjdiga.
17:28Men han lärde sig något viktigt.
17:30Han kunde berätta om Jesus
17:32utan att tvinga någon annan.
17:34Han kunde stå för sin tro
17:36och samtidigt visa respekt.
17:38En kväll läste han
17:40Om du med din mun
17:41bekänner Jesus som herre
17:43och i ditt hjärta tro
17:45att Gud har uppväckt honom
17:46från det döda
17:47då ska du bli frälst.
17:51Ordet betyder mycket för honom.
17:53Men han visste också
17:55att tro måste få växa frivilligt.
17:58Han bad för människor.
17:59Han lyssnade.
18:01Och han försökte älska dem.
18:06En vintermorgon
18:07satt Erik vid köket.
18:09En kanelbulle låg på tallriken.
18:12Bibeln låg framför honom.
18:14Han tänkte på alla han hade mött.
18:16Gunnar, Maria, Johan, Fatima, Oscar,
18:20Anna, doktor Elias
18:22och alla som fortfarande kämpade.
18:26Då kom tanken tillbaka.
18:28Jag vill hjälpa människor.
18:31Han ringde Elias.
18:33När de träffades berättade Erik.
18:35Jag vill läsa till präst.
18:38Elias blev tyst.
18:39Tårarna rann ur hans ögon.
18:41Varför frågade han.
18:43För att jag vet hur det känns
18:45att vara ensam.
18:46Jag vill finnas där för andra.
18:49Elias slår handen på hans axel.
18:51Då kanske det här har börjat
18:52på något nytt.
18:54Och Erik bad.
18:55Han kände i sitt hjärta
18:57att den heliga ande ledde honom.
18:59Inte bort från hans historia
19:01utan genom den.
19:03Hans gamla liv skulle inte försvinna.
19:06Men det kunde få
19:08en ny mening.
19:13flera år hade gått.
19:15Erik stod nu i en kyrka.
19:17Han hade inte glömt sjukhuset.
19:20Han hade inte glömt de tretton.
19:23Och han hade inte glömt den tomma stolen.
19:25framför honom satt flera av hans gamla vänner.
19:29Maria satt längst fram.
19:31Johan hade fortfarande
19:33sin anteckningsbok.
19:35Doktor Elias satt längre bak.
19:37Erik öppnade boken.
19:40Han öppnade Bibeln.
19:43Han läste
19:43Nu består tro, hopp och kärlek
19:47dessa tre.
19:48Men störst av dem
19:49är kärleken.
19:51Det blev tyst.
19:52Sedan fortsatt han.
19:55Ljuset
19:55lyser i mörkret
19:57och mörkret har inte övervunnit det.
20:00Just då föll ett starkt ljus
20:02in genom kyrkans fönster.
20:04Männforna tittade upp.
20:06Någon viskade.
20:08Det måste vara Herren.
20:10Då hördes ett ljud från dörren.
20:13Mjau.
20:14Alla vände sig om.
20:15Där stod hopp.
20:17Hon hade blivit gammal
20:18men hon gick fortfarande
20:20med samma självsäkra steg.
20:22Hon sprang fram till Erik.
20:24Alla började skratta.
20:26Erik böjde sig ner
20:27och lyfte upp henne.
20:28Sedan tittade han ut över människorna.
20:31Han tänkte på den gamla järnporten
20:33på de låsta dörrarna
20:34på rädslan
20:35på sjukdomen
20:36på sorgen.
20:37På de som inte orkade längre.
20:40På de som hade gått bort.
20:42Men han tänkte också på alla
20:44som hade rest sig.
20:45På den första promenaden
20:46utanför avdelningen.
20:48På sommarstugan
20:49på morgonbönen.
20:50På Maria.
20:51På Elias.
20:53På människorna som hade öppnat
20:55sina dörrar för andra.
20:56Och han förstod.
20:58Det som började som en berättelse
21:00om mörker
21:01hade blivit en berättelse
21:02om ljus.
21:03Inte därför att mörkret
21:05aldrig hade funnits.
21:06Utan därför att mörkret
21:08inte hade fått
21:09sista ord.
21:11Erik såg på hopp.
21:13Katten spann.
21:15Utanför kyrkan
21:16lyste solen.
21:17Och inne i kyrkan
21:18satt människor tillsammans.
21:20Ingen var ensam.
21:24Erik stängde bibeln.
21:26Vi går tillsammans
21:28sa han.
21:29Maria låg.
21:30Doktor Elias
21:31torkade bort en tår.
21:32Och ljuset
21:34fortsatt att lysa.
21:35Ljuset
21:36lyser i mörkret.
21:38Och mörkret
21:39har inte
21:40övervunnit det.
21:43slut.
21:44Och den berättelsen.
21:46Men det kommer mer.
21:47I någon annan berättelse.
21:50Så då tackar jag för mig
21:51för den här stunden.
21:52Hoppas att det var något
21:53som kanske tyckte
21:54det var någon mening
21:55med den här berättelsen.
21:57Använd prövelse
21:58även på det.
21:59Jaja.
22:00Man kan alltid skriva av sig.
22:02Man kan skriva
22:02om det som är jobbigt.
22:04Man kan göra berättelser.
22:05Och det behöver inte
22:06se så bra ut
22:07som om många tycker
22:08kanske jag ska skriva
22:09men jag kan inte skriva
22:10och det blir så dåligt.
22:11bara skriva en don.
22:13Bryd dig inte om
22:14att det måste se så fint ut.
22:16Du kanske skriver
22:17ner någonting
22:17och senare
22:18kanske du ändrar på det
22:19så kanske det blir
22:20på ett visst
22:20som du tycker om
22:21som du tycker känns fint.
22:23Men det kan vara fint
22:24för många människor
22:25som har det svårt
22:26att läsa just din berättelse
22:28om dina svårigheter
22:30i ditt liv.
22:31Och kanske du också
22:32vill komma till Jesus
22:34som tar hand om oss alla.
22:36Han vill ta hand om oss alla.
22:37Han vill att vi ska vara med honom.
22:39Och det är fantastiskt.
22:40det är det stora hoppet
22:42att trösta.
22:43Som det stod här
22:44som jag skrev
22:46ljuset lyser i mörkret
22:47och står i Bibeln.
22:49Och mörkret har
22:49inte övergrundit det.
22:52Det kan se väldigt mörkt ut.
22:54Men Jesus är med
22:55genom hela mörkret.
22:56tack för det Jesus.
22:58Idag är det faktiskt
22:59den 25
23:03augusti.
23:04Det är det väl idag.
23:05Ja.
23:062026.
23:06Här har jag varit bror.
23:08Igår skulle min bror
23:09ha blivit
23:1066 år gammal.
23:12Men han gick bort
23:12när han var 55 år gammal.
23:14Det var ju ingen ålder.
23:15Men han hade varit förlamad
23:17i 10-11 år.
23:18Så det fungerar inte längre.
23:20Han kunde inte överleva det längre.
23:22Och det är en sorg ibland.
23:24Och det är det som jag skrev här också
23:26i boken.
23:26Att man tar det med sig
23:29när det är något jobbigt.
23:31Men man har Jesus med sig.
23:33Också.
23:34Och då får man tröst i det.
23:37Så tack Jesus för det.
23:39Och var rädd om allihopa.
23:41Tänk aldrig att nu är det för tjockt.
23:42Nu är det förärligt.
23:43Hur det ensar ut i ditt liv.
23:45Vad är det ännu med dig.
23:46Och du kan ha gjort någonting
23:47som du tycker är jättejobbigt.
23:49Du kanske väntar på en dom.
23:51Kanske väntar på ett fängelsestraff.
23:53Du kanske har gjort något hemsom
23:54och du inte kan berätta för något.
23:56Tala med Jesus.
23:57Och tala med dem som du tror
23:59kan lyssna på dig.
24:00Håll inte tyst.
24:02Var inte rädd.
24:03Tystnaden är en fiende.
24:05Att tala är jättevackert och fint.
24:07Jesus lyssnar.
24:08Och han ledar i ljuset för dig.
24:11Vem du än är.
24:12Det finns ingen människa
24:13som är sämre eller bättre
24:14än någon annan.
24:16Hej så länge.
24:17Hörs en annan gång.
24:18Vem förläs om någonting annat idag?
24:20Jag har ju något mer också
24:22som jag har skrivit.
24:23Hej då.
24:27På Gud vill signa jag förstås.
Comments