- 1 week ago
Predikan: När någon stannar kvar
Kära vänner.
I dag vill jag tala om något mycket enkelt.
Om att se en annan människa.
Om att ge mat åt den hungrige.
Om att lyssna till barnet som ingen annan verkar höra.
Om att stanna kvar när någon annan är rädd.
Och om en Gud som, också när livet går sönder, säger:
Jag har inte glömt dig.
Jesus säger i Matteusevangeliet:
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig.”
Matteusevangeliet 25:35
De orden har fått en särskild betydelse för mig.
För när jag ser tillbaka på mitt liv ser jag både människor som inte såg – och människor som såg.
Jag ser dörrar som borde ha öppnats men förblev stängda.
Jag ser barn som behövde hjälp.
Jag ser vuxna som kanske inte förstod.
Men jag ser också händer som sträcktes fram.
Och ibland var den handen bara en smörgås.
Två pojkar på cykel
Hösten 1980 stod min lillebror längst ute på en smal brygga i småbåtshamnen i Landskrona.
Han hette då Jerry och heter i dag Cassiel.
Det var jag som fotograferade honom.
På fotografiet ser allt nästan fridfullt ut.
Vattnet.
Båtarna.
Himlen.
Min lillebror på bryggan.
Men ett fotografi visar inte alltid det som pågår inuti en människa.
Min bror hade det svårt hemma.
Jag hade själv varit placerad i fosterhem under tre år. När jag kom tillbaka upptäckte jag att sådant som jag själv hade upplevt inte bara hade försvunnit därför att jag hade blivit placerad någon annanstans.
Min lillebror berättade om rädsla, våld och hot.
Vi gick till människor som skulle kunna hjälpa.
Men så som jag minns det fick vi höra att han först måste gå hem.
Jag kunde inte förstå det.
Han var ju rädd för att gå hem.
Och någonstans inom mig föddes ett beslut:
Jag tänker inte lämna min lillebror ensam.
Så vi gav oss iväg.
Två unga bröder.
Två cyklar.
Från Landskrona mot Sjöbo.
Vi hade ingen stor plan.
Vi visste inte hur allt skulle sluta.
Vi visste bara att vi måste vidare.
Och på vägen blev vi hungriga.
Kvinnan i Svalöv
Vi kom till Svalöv.
Där fanns en kvinna som vi kände genom släkten.
Hon kunde inte lösa våra liv.
Hon kunde inte förändra det som redan hade hänt.
Hon kunde inte göra vår mamma frisk.
Hon kunde inte fatta myndighetsbeslut.
Men hon kunde se två hungriga unga människor framför sig.
Och hon gav oss smörgåsar.
Jag har tänkt mycket på den handlingen.
För Jesus säger inte:
Jag var hungrig och ni löste alla mina problem.
Han säger:
Jag var hungrig och ni gav mig att äta.
Det är en väldig skillnad.
Vi människor tänker ibland att det goda måste vara stort för att räknas.
Att vi måste förändra världen.
Att vi måste ha pengar, makt, utbildning eller de rätta orden.
Men kanske står det någon framför oss som bara behöver en smörgås.
Kanske behöver någon ett telefonsamtal.
Kanske behöver någon höra:
Jag tror på dig.
Kanske behöver någon att vi sätter oss bredvid och stannar en stund.
Det lilla kan vara oerhört stort för den människa
Kära vänner.
I dag vill jag tala om något mycket enkelt.
Om att se en annan människa.
Om att ge mat åt den hungrige.
Om att lyssna till barnet som ingen annan verkar höra.
Om att stanna kvar när någon annan är rädd.
Och om en Gud som, också när livet går sönder, säger:
Jag har inte glömt dig.
Jesus säger i Matteusevangeliet:
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig.”
Matteusevangeliet 25:35
De orden har fått en särskild betydelse för mig.
För när jag ser tillbaka på mitt liv ser jag både människor som inte såg – och människor som såg.
Jag ser dörrar som borde ha öppnats men förblev stängda.
Jag ser barn som behövde hjälp.
Jag ser vuxna som kanske inte förstod.
Men jag ser också händer som sträcktes fram.
Och ibland var den handen bara en smörgås.
Två pojkar på cykel
Hösten 1980 stod min lillebror längst ute på en smal brygga i småbåtshamnen i Landskrona.
Han hette då Jerry och heter i dag Cassiel.
Det var jag som fotograferade honom.
På fotografiet ser allt nästan fridfullt ut.
Vattnet.
Båtarna.
Himlen.
Min lillebror på bryggan.
Men ett fotografi visar inte alltid det som pågår inuti en människa.
Min bror hade det svårt hemma.
Jag hade själv varit placerad i fosterhem under tre år. När jag kom tillbaka upptäckte jag att sådant som jag själv hade upplevt inte bara hade försvunnit därför att jag hade blivit placerad någon annanstans.
Min lillebror berättade om rädsla, våld och hot.
Vi gick till människor som skulle kunna hjälpa.
Men så som jag minns det fick vi höra att han först måste gå hem.
Jag kunde inte förstå det.
Han var ju rädd för att gå hem.
Och någonstans inom mig föddes ett beslut:
Jag tänker inte lämna min lillebror ensam.
Så vi gav oss iväg.
Två unga bröder.
Två cyklar.
Från Landskrona mot Sjöbo.
Vi hade ingen stor plan.
Vi visste inte hur allt skulle sluta.
Vi visste bara att vi måste vidare.
Och på vägen blev vi hungriga.
Kvinnan i Svalöv
Vi kom till Svalöv.
Där fanns en kvinna som vi kände genom släkten.
Hon kunde inte lösa våra liv.
Hon kunde inte förändra det som redan hade hänt.
Hon kunde inte göra vår mamma frisk.
Hon kunde inte fatta myndighetsbeslut.
Men hon kunde se två hungriga unga människor framför sig.
Och hon gav oss smörgåsar.
Jag har tänkt mycket på den handlingen.
För Jesus säger inte:
Jag var hungrig och ni löste alla mina problem.
Han säger:
Jag var hungrig och ni gav mig att äta.
Det är en väldig skillnad.
Vi människor tänker ibland att det goda måste vara stort för att räknas.
Att vi måste förändra världen.
Att vi måste ha pengar, makt, utbildning eller de rätta orden.
Men kanske står det någon framför oss som bara behöver en smörgås.
Kanske behöver någon ett telefonsamtal.
Kanske behöver någon höra:
Jag tror på dig.
Kanske behöver någon att vi sätter oss bredvid och stannar en stund.
Det lilla kan vara oerhört stort för den människa
Category
️👩💻️
WebcamTranscript
00:00Jag ser den här sändningen som är på Rumble på närvarande, som också går ut på Youtube och på Twitch.
00:09Idag så tänkte jag tala lite om den här prediken som jag tänker ha nu.
00:17Jag kallar det prediken.
00:20Jag har skrivit ner lite också om det så jag har lite att gå efter vad jag tänker berätta.
00:26Idag vill jag alltså tala om någonting mycket enkelt.
00:30Om att se en annan människa.
00:33Om att ge mat åt den hungrige.
00:36Om att lyssna till barnet som ingen annan verkar höra.
00:40Om att stanna kvar när någon annan är rädd.
00:44Om en Gud som också när livet går sönder säger, jag har inte glömt dig.
00:51Jesus säger ju i Matteus evangeliet, jag var hungrig och ni går med att äta.
00:57Jag var törstig och ni går med att dricka.
01:00Jag var hemlös och ni tog hand om mig.
01:02Står det i Matteus evangeliet kapitel 25, vers 35.
01:09De orden har fått en särskild betydelse för mig.
01:14För när jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag både människor som inte såg och människor som såg.
01:21Jag ser dörrar som borde ha öppnats men förblev stängda.
01:26Jag ser barn som behövde hjälp.
01:29Jag ser vuxna som kanske inte förstod.
01:32Men jag ser också händer som sträcktes fram.
01:35Och bland var det den handen, bland var den handen bara en smörgås.
01:43Hösten 1980 så stod min lillebror och jag längst ut på en smal brygga i småbordshamnen i Landskronen.
01:52Min bror hette då Järvi, idag heter han Kassiel.
01:55Och det var jag som fotograferade honom där.
01:59På fotografiet kan man se att allting nästan ser fridfullt ut.
02:04Vattnet, båtarna, himlen, min lillebror på bryggan.
02:09Men ett fotografi visar inte alltid det som pågår inuti en människa.
02:14Min bror hade det svårt hemma.
02:17Jag hade själv varit placerad i fosterhem under tre år.
02:21Och när jag kom tillbaka upptäckte jag att sådant som jag själv hade upplevt inte bara hade försvunnit.
02:27Därför att jag hade blivit placerad någon annanstans.
02:31Min lillebror berättade om rädsla, våld och hot.
02:37Vi gick till människor som kanske skulle kunna hjälpa oss.
02:40Men så som jag minns det fick vi höra att han först måste gå hem.
02:45För jag kunde inte förstå det då.
02:47Han var ju rädd för att gå hem.
02:49Och någonstans inom mig föddes ett beslut.
02:52Jag tänker inte lämna min lillebror ensam.
02:57Så vi gav oss iväg.
02:59Två unga bröder, två cyklar.
03:01Från landskrona mot Sjöbo.
03:03Vi hade ju ingen bil, ingenting.
03:06Vi fick använda cyklar.
03:08Vi hade ingen stor plan.
03:10Vi visste inte hur allt skulle sluta.
03:12Vi visste bara att vi måste vidare.
03:16Och på vägen blev vi förstås unga.
03:20Då kom vi till Svalet.
03:22Där fanns det en kvinna som vi kände genom släkten.
03:26Hon kunde inte lösa vår liv.
03:28Hon kunde inte förändra det som redan hade hänt.
03:30Hon kunde inte göra vår mamma frisk.
03:32Hon kunde inte fatta myndighetsbeslut.
03:35Men hon kunde se två hungriga unga människor framför sig.
03:38Och hon gav oss smörgåsar.
03:42Jag har tänkt mycket på den handlingen.
03:45För Jesus säger inte
03:46Jag var hungrig och ni löste alla mina problem.
03:50Han säger
03:50Jag var hungrig och ni gav mig att äta.
03:54Det är en väldig skillnad.
03:57Vi människor tänker ibland att det goda måste vara stort för att räknas.
04:01Att vi måste förändra världen.
04:03Att vi måste ha pengar, makt, utbildning eller de rätta orden.
04:08Men kanske står det någon framför oss som bara behöver en smörgås.
04:13Kanske behöver någon ett telefonsamtal.
04:16Kanske behöver någon höra
04:18Jag tror på dig.
04:20Kanske behöver någon att vi sätter oss bredvid och stannar en stund.
04:26Det lilla kan vara oerhört stort för den människa som behöver det.
04:33En man frågade en gång Jesus
04:35Vem är min nästa?
04:37Jesus svarade genom att berätta om en människa som hade blivit överfallen och lämnade vid vägen.
04:43Människor passerade.
04:45De såg honom.
04:46Men de gick vidare.
04:47Till slut kom en samarie.
04:49Och det står
04:50När han såg mannen fylldes han av medlidande.
04:54Det står i Lukasen vaniljet kapitel 10 vers 33.
04:58Han stannade.
05:01Det är kanske ett av de viktigaste orden i hela berättelsen.
05:05Han stannade.
05:07Han kunde också ha fortsatt.
05:09Men han gjorde inte det.
05:11När jag tänker tillbaka på mitt eget liv finns en fråga som fortfarande gör ont.
05:16Varför stannade inte fler?
05:18Varför fick barn leva så länge i ett sådant som vuxna borde ha sett?
05:23Jag kan inte besvara alla de frågorna.
05:26Och tron gör mig inte heller enkla svar på allting.
05:30Men tron säger något annat till mig.
05:33Jimmy.
05:34När du själv möter den som ligger vid vägkanten.
05:37Gå inte förbi.
05:40Där kan min egen smärta få en annan riktning.
05:45Jag kan inte förändra det som hände då.
05:47Men jag kan låta det påverka hur jag möter människor idag.
05:53Så finns det andra minnen som jag också bär.
05:57Ett av de svåraste minnen är min dotter Carolina.
06:01Hon föddes den 6 februari 1984.
06:05Hon fick bara leva i drygt två månader.
06:09Och jag minns den lilla vita kistan.
06:12Jag minns hur min äldre bror bar den den korta vägen mot kraven på Sankt Johannes kyrkogård i Landskrona.
06:19Bakom gick Carolinas mamma Eva och jag.
06:22Två föräldrar med tunga steg efter den lilla vita kistan medan vårt barn låg i.
06:28Det finns sorger som man inte blir färdig med.
06:33Man lär sig kanske att leva vidare med dem.
06:36Men kärleken upphör inte därför att människan dör.
06:40Jesus säger
06:41Saliga är de som sorger.
06:44De ska bli tröstade.
06:46Står det i Matteus evangeliet kapitel 5 vers 4.
06:50Lägg märke till att Jesus inte säger att den som tror aldrig kommer att sorga.
06:56Man säger inte saliga är de som aldrig gråter.
06:59Svärt om man talar till de som sorger.
07:02Det finns plats för tårarna hos Gud.
07:05Det finns plats för saknaden.
07:08Det finns plats för frågan.
07:10Varför?
07:12Jag har förlorat människor som jag har älskat.
07:15Jag har sett min familj bli mindre.
07:17Människor som en gång satt runt samma bord finns inte längre.
07:21Och jag har många gånger känt
07:23Det känns tomt när människor dör.
07:27Men den kristna tron säger att döden inte får det sista ordet.
07:31Jesus säger
07:32Jag är uppståndelsen av livet.
07:35Står det i Johannes evangeliet 11
07:37Pittel 11 vers 25.
07:40Det betyder inte att graven inte gör ont.
07:44Det betyder att graven inte är slutet på berättelsen.
07:50Under lång tid har jag försökt kriva ner min familj och mitt eget liv.
07:56Jag har tittat på gamla fotografier.
07:59Min morfar Albin, min morrestri, min moster Mary, min mamma Anna-Lena.
08:05Och mina syskon och alla de andra.
08:08Människor som levde långt innan jag själv kunde förstå vilka de var.
08:14Ibland händer något märkligt när man håller ett gammalt fotografi i handen.
08:18De dödar bland nästan närvarande igen.
08:21Inte därför att fotografiet kan tala utan därför att kärleken minns.
08:25Bibeln säger
08:26Kan en mor glömma sitt lilla barn?
08:30Och även om hon skulle glömma glömmer jag aldrig dig.
08:33Står det i Isaiah 49 kapitel 49 vers 15.
08:37Det är ett bibelord jag tycker passar till hela min berättelse.
08:41Jag glömmer aldrig dig.
08:44Människor kan glömma.
08:45Samhället kan glömma.
08:47Dokument kan försvinna.
08:48Fotografier kan hamna i lådor.
08:51Familjhistoria kan tystna därför att det som hände
08:54gjorde för ont att tala om.
08:56Men Gud säger
08:58Jag glömmer inte.
09:01Kanske det är därför
09:03jag skriver.
09:04Jag vill inte att människor ska försvinna en gång till.
09:11Men också jag behöver nåd.
09:13Det skulle vara lätt att berätta mitt liv
09:16som om jag bara hade varit den som blivit utsatt för svårigheter.
09:20Så enkelt är inte mitt liv.
09:22Jag har också själv gjort sådant.
09:24som jag måste ta ansvar för.
09:28En viktig del
09:29av min tro.
09:32Kristentro betyder inte att jag kan säga
09:34det som hände mig gjorde
09:36att jag inte hade något ansvar
09:38på det jag senare gjorde.
09:40Nej.
09:41Att förstå sin historia är inte samma sak som
09:44använda den som ursäkt.
09:45Bibeln talar både om sanning
09:48och om nåd.
09:49Och jag behöver båda.
09:51Sanning utan nåd kan krossa en människa.
09:54Men nåd utan sanning förändrar ingenting.
09:58Nåd betyder inte att det onda plötsligt
10:00blir gått.
10:02Nåd betyder att en människa inte behöver vara dömd
10:04till att för alltid få bli det hon en gång var.
10:07Och Paulus skriver
10:09Det gamla är förbi.
10:11Något nytt har kommit.
10:13Då det andra korintiobrevet
10:15kapitel 5 vers 17
10:17Jag tror på möjlighet till förändring.
10:21Inte en billig förändring
10:23där man glömmer det förflutna.
10:24Utan den svåra
10:26svårare förändringen.
10:28Att våga sig tillbaka.
10:31Att ta ansvar.
10:32Att be om hjälp.
10:33Att lära sig känna igen sina svagheter.
10:36Att välja annorlunda idag.
10:42Jag har också haft perioder i mitt liv
10:44när jag har känt mig instängd.
10:45Ibland bokstavligt.
10:47Ibland inom mig själv.
10:48Då har bönen varit viktig för mig.
10:50Det finns ett bibelår
10:52som inte lovar att alla problem
10:54omedelbart försvinner.
10:56Men som lovar närvaro.
10:59Herre.
11:00Herren är nära.
11:01De förtvivlade.
11:03Han hjälper de modlösa.
11:05Står det i Saltan kapitel 34 vers 19.
11:09Nära.
11:10Inte långt borta.
11:12Nära den som gråter.
11:13Nära den som är rädd.
11:16Nära den som sitter ensam.
11:18Nära den som skäms.
11:19Nära den som försöker börja om.
11:22Nära den som inte ens vet hur man ska be.
11:26Ibland kan den enda bönen man klarar är
11:29Gud hjälp mig.
11:33Jag tror att också den bönen hörs.
11:38Så återvänder jag då till hösten 1980.
11:42Till det där fotografiet.
11:44Min lillebror står på bryggen.
11:46Jag står bakom Karm.
11:48Vi är unga.
11:50Framför oss ligger vattnet.
11:52Snart ska vi sätta oss på våra cyklar och lämna landskrona.
11:56Vi vet inte vad som väntar.
11:59När jag ser fotografiet idag.
12:01Skulle jag vilja säga något till de två unga bröderna som stod där.
12:06Jag skulle vilja säga.
12:08Vägen kommer att bli lång.
12:10Ni kommer inte förstå allt som händer.
12:12Ni kommer att förlora människor ni älskar.
12:14Ni kommer att göra misstag.
12:16Ni kommer att gråta.
12:18Det kommer att finnas dagar då framtiden känns mycket långt borta.
12:22Men fortsätt.
12:24Och kanske är det någon som lyssnar idag och behöver höra precis det.
12:30Fortsätt.
12:31Inte därför att allt kommer att bli enkelt.
12:34Utan därför att ditt liv fortfarande har ett värde.
12:38Om du ser någon annan kämpa vid sidan av vägen.
12:42Stanna.
12:43Om någon är hungrig.
12:45Ge henne mål.
12:46Om ett barn försöker berätta.
12:48Lyssna.
12:49Om en människa är ensam.
12:51Sätt dig bredvid.
12:52Om någon har fallit.
12:54Räck ut handen.
12:55Om du själv har fallit.
12:57Våga ta emot handen som räcks till dig.
13:00För kanske det är där vi ibland möter Gud.
13:03Inte det stora och märkvärdiga.
13:05Utan i smörgåsen i svalet.
13:07I brodern som vägrar lämna sin lillebror ensam.
13:11I polisen som väljer att inte köra att rädda också ett barn tillbaka.
13:15I människan som lyssnar.
13:18I handen som håller en annan hand.
13:21I bönerna ord har nästan tagit slut.
13:23Och i hoppet som trots allt fortfarande lever.
13:27Paulus skriver.
13:29Nu består tro, hopp och kärlek dessa tre.
13:33Och störst av dem är kärleken.
13:36Första Korintiobrevet.
13:38Kapitel 13, vers 13.
13:40Står det.
13:45När allt annat har förändrats.
13:49När barndomens hus är borta.
13:51När människorna på fotografierna har blivit gamla eller lämnat oss.
13:56Att barn har vuxit upp.
13:58Att gravstenar bär namn på människor vi fortfarande älskar.
14:02Att vi själva har blivit äldre.
14:04Då återstår frågan.
14:05Vad gjorde vi med den kärlek vi fick möjlighet att ge?
14:10Jag kan inte förändra gårdagen.
14:12Ingen av oss kan.
14:13Men idag kan jag fortfarande se en människa.
14:16Jag kan fortfarande lyssna.
14:18Jag kan fortfarande säga.
14:19Förlåt.
14:21Jag kan fortfarande ta ansvar.
14:23Jag kan fortfarande be.
14:24Jag kan fortfarande hjälpa någon som är hungrig.
14:27Jag kan fortfarande hålla en hand.
14:29Jag kan fortfarande hoppas.
14:32Därför vill jag avsluta med några ord som har burit människor genom mörker i generation efter generation.
14:42Herren är min härde.
14:44Ingenting ska fattas mig.
14:46Han för mig i vall på gröna ängar.
14:49Han låter mig vila vid lugna vatten.
14:52Han ger mig ny kraft.
14:54Saltan 23, vers 1-3 står det.
14:59I lugna vatten.
15:02Det får mig återigen att tänka på den där bryggan i Landskrona.
15:05Och min lillebror framför kameran.
15:08Och mig bakom den.
15:10Och två cyklar som snart skulle börja rulla.
15:12Vi visste inte vad livet skulle föra oss.
15:15Men vi fortsatt.
15:16Och det gör jag fortfarande.
15:18Med tro, med hopp.
15:20Och med kärlek till dem.
15:22Som inte fick glömmas.
15:25Amen.
15:26Säger jag till dig.
15:28Idag.
15:30Idag.
15:31Är det väl den femte.
15:32Ja.
15:33Den femte september.
15:36Femte september.
15:38Tjugo.
15:38Tjugosex här i Örebro.
15:41Och jag hoppas att ni får en fortsatt fin dag.
15:44Och jag hoppas att något av det här.
15:47Kommer också till goda.
15:48Att ni kunde känna att det var någonting för er också.
15:53Ja.
15:54Vi hörs väl en annan gång igen.
15:56Men jag skriver en hel del nu.
15:58Och jag lägger ut.
15:59Och så här också.
16:01Annat nu som handlar om en bok som jag försöker sätta samman.
16:05Och jag har på mig många år.
16:06Men som jag har gett mig tusan på.
16:08Så tar jag nu.
16:09Att nu ska den bli av.
16:11Ja.
16:11Om Jesus vill förstås.
16:13Ska inte planera för mycket.
16:15Men jag hoppas att ni har en fin fortsatt dag.
16:19Och jag hoppas att ni som sagt kan ta till er något av det som jag läste i dagens predika.
16:26Amen.
16:27Gud välsigna allihopa.
16:28Ha en fortsatt fin dag.
16:31Hej då.
16:44Hej då.
16:45Hej då.
16:46Tack till elever och personer som hjälpte med videon!
Comments